Klimatretorikern Maria Wolrath Söderberg har forskat om vad som får människor att sluta flyga. Insikten om klimatkrisens allvar och betydelsen av ens egna handlingar är viktiga drivkrafter. Maria tror att det enda sättet att få till stånd de systemlösningar som krävs är att vi som individer bildar rörelser för förändring och hon har själv slutat flyga. “Det var en ganska smärtsam process, men numera tycker jag att det var en struntsak.”
Maria Wolrath Söderberg är lektor i retorik vid Södertörns högskola i Stockholm och forskar för närvarande om klimatargumentation. Tillsammans med Isak Jarnehäll driver hon podden Klimatgap som utforskar gapet mellan kunskap och handling i klimatfrågor. Maria berättar att de fått mycket positiv respons och att podden lett till en dialog med människor de inte annars haft kontakt med. Hon är förvånad över hur få arga mejl de fått ta emot.
”Kanske beror det på att vi vittnar om våra egna tillkortakommanden och funderingar. Då blir det inte så hotfullt.”
Maria har tillsammans med professor Nina Wormbs skrivit boken Grounded – beyond flygskam. Det som gav upphov till denna forskningsstudie var en annan studie där de undersökte hur det kommer sig att klimatengagerade människor trots sitt engagemang kan ha höga utsläpp, och hur man lever med sig själv när man befinner sig i kläm mellan sin kunskap och sina handlingar.
”Bland svaren framträdde just flygande som den vanligaste situationen.”
I början av 2018 skrev flera kända profiler, däribland Jens Liljestrand, om krocken mellan sitt flygresande och sin klimatkunskap och en intensiv flygdebatt drog igång. Efter att ha ökat stadigt under många år planade ökningen av flygresandet i Sverige ut under 2018, och under 2019 minskade flygandet även totalt sett.
”Det var ganska anmärkningsvärt och vi tyckte att vi även borde titta på de som faktiskt ändrar beteende. Genom Vi håller oss på jorden och en del andra grupper hade vi en ingång till människor som slutat flyga. Vi ställde frågan ’har du slutat flyga och vill du berätta varför?’ Till vår förvåning fick vi en flod av utförliga svar som utmanar en del idéer om hur människor fungerar och vad det är som driver beteendeförändringar.”
Kunskap och rädsla viktiga drivkrafter
Inom den mer populära diskursen om klimatkommunikation har man länge sagt att man inte ska skrämma folk eftersom de då riskerar att hamna i ett ”frozen-fright”-tillstånd och bli passiva.
”Men de här människorna som har slutat flyga har i allmänhet blivit så in i helsike rädda. De beskriver sig som starkt drivna av sin rädsla, men också att de uppfattat att de faktiskt kan göra något åt saken, att det är en handling som betyder något att sluta flyga.”
En annan populär idé inom klimatkommunikation är att kunskap inte hjälper, men även den kan ifrågasättas utifrån Marias och Ninas studie. Maria menar att vissa typer av kunskap verkar ha stor betydelse för att sluta flyga.
”Den ena är kunskap om klimatfrågans allvar, att den är nära oss och att det är bråttom. Den andra är kunskap om de egna handlingarnas storlek och proportioner.”
Många har levt med föreställningen om att det går att unna sig flygresor så länge man har ledlampor och cyklar till jobbet, men har fått en chock när de räknat på sina utsläpp. En del har också satt sina egna val i relation till en rättvis utsläppsbudget och insett att utsläppen från en enstaka flygresa motsvarar vad en världsmedborgare kan ge upphov till totalt om vi ska klara Parisavtalet.
”När kunskapen också får en rättvisedimension aktiveras samvetet. Den här studien har fått oss att ifrågasätta kunskapsbegreppet som man ofta tänker sig det när man pratar om vetenskaplig kunskap – kunskap som är isolerad från kontexten, känslan och inlevelseförmågan.”
Maria menar att man kan ha levt med kunskap om klimatkrisen länge, men att det är först när de här olika dimensionerna kopplas ihop och blir känslomässigt och moraliskt påträngande som den leder till handling.
”Det är som att kunskapen måste gro, växa och kopplas ihop i en på något vis för att betyda något. Och inte ens då verkar man agera direkt, utan genomgå en period av oro och smärta, som genom de rätta omständigheterna – exempelvis ett socialt sammanhang och alternativa sätt att leva – kan övergå till ett ändrat beteende. Det här är mycket mer komplext än vad vi tidigare tänkt.”
Vi människor tycker inte om att bli av med saker, och att uppmana till att avstå från att flyga kan trigga så kallad förlustaversion. Även om vi gärna lyfter fram vinsterna med att leva flygfritt trycker vi också på att vi behöver sluta flyga även om det känns jobbigt. Hur ser du på detta?
”Det finns olika meningar om detta både inom forskningen och i samhället. Det är politiskt svårt att sälja in en uppoffring och det kan finnas människor som är helt oemottagliga för det.”
Maria tar Mattias Goldmanns bok Klimatsynda! som exempel på något som brukar beskrivas som ett mer “hoppfullt” sätt att tala. Den fokuserar helt på att vi kan skaffa ett bättre liv med lägre utsläpp.
”På ett sätt tror jag att han har rätt – vi kommer att upptäcka att vi kan leva utmärkta liv utan stora utsläpp – och jag tror att det finns en poäng att prata om klimatet på det här sättet. Samtidigt tycker jag att det är att undervärdera människan. Är vi så väldigt själviska att vi faktiskt inte kan uppoffra oss för något så viktigt? Jag tror inte det.”
Maria menar att vi behöver ha tillgång till båda de här sätten att tänka och att de inte går att helt isolera från varandra. Hon menar att det är bra att locka människor genom goda förebilder, härliga tågresor och god vegetarisk mat. Samtidigt har vi bråttom om vi ska lyckas lösa klimatkrisen.
”Jag tror att det är många fler som är engagerade i klimatet än som faktiskt gör något åt det i sin vardag, och att de vore beredda att ställa om om de insåg hur bråttom det är. En omställning behöver egentligen inte vara en uppoffring men det kan göra ont ändå. I någon mening är det alltid jobbigt att ändra på sig.”
Vår primära målgrupp är alla de som vill göra något åt klimatet men som ännu inte tagit steget att sluta flyga, men också de som redan slutat. Vi vill stärka den gruppen till att föra deras beslut vidare och därmed påverka fler.
”Här finns det en del hinder. Vi brukar fråga vad våra lyssnare i podden vill att vi ska ta upp i kommande avsnitt. Nu sist fick jag tre meddelanden från olika håll om att det är jobbigt att ‘komma ut’ som klimatengagerad eftersom man är rädd att paja stämningen. Hur ska man våga prata om det här i sitt sociala sammanhang utan att vara en tråkmåns? Jag tycker att det är bra att du tagit upp din egen erfarenhet av det här i Flygpratarguiden, att du också var rädd för det. Jag är en lite pushig person och tänkte tidigare att jag inte kommer att bli bjuden på några fler fester om jag tar upp det här.”
När Maria läste mer om vad som faktiskt får människor att förändra sitt beteende och genomförde studien om vad som får oss att sluta flyga insåg hon att vi påverkas starkt av vår omgivning.
”Många har kommit till skott just för att någon vän eller granne tagit upp det med dem. Jag insåg att jag inte kan undandra mig det. Jag måste kanske inte hoppa på folk men åtminstone prata vitt och brett om klimatet med de jag bryr mig om och inte tveka att ta upp det när jag tycker att det finns en situation där det passar. Så då började jag göra det och till min oerhörda förvåning ville mina vänner fortsätta att träffa mig och till och med prata mer om det här.”
Vad säger du om flygskam, är skam en drivkraft till att sluta flyga?
”Det beror på vad man menar med skam. Nästan ingen i vår undersökning nämnde flygskam som orsak till att de ändrat beteende, däremot var det många som redogjorde för hur deras samvete hade spelat roll. Så en moralisk dimension finns definitivt, och dessutom en social dimension. Att vänner hade pratat om det eller att deras barn hade ifrågasatt hade spelat stor roll.”
Även om moralen är socialt kopplad och det är just så man brukar beskriva skam, tror Maria inte att begreppet flygskam myntats av någon som slutat flyga utan snarare en kritiker.
”Vi retoriker tänker att det är typiskt att använda ett begrepp som är negativt laddat. Skam är kopplat till hederskultur och gamla känslor som sexualskam, något vi som moderna och rationella människor ska ha frigjort oss från. Genom att tala om fenomenet att folk slutat flyga för klimatets skull som flygskam kan vi också kritisera det för att vara något ålderdomligt som man inte ska behöva bära som person.”
Vad såg ni mer för anledningar till att folk slutat flyga?
”Många som slutat flyga har blivit inspirerade av andra som haft semester på alternativa sätt, så skryt gärna om dina tågresor så visar du att ett annat liv är möjligt. Barn verkar också spela stor roll. I vår studie uppgav många att de blivit påverkade av barn på olika sätt. Ett barn har fötts och då har framtiden blivit längre. Barn i ens omgivning har påtalat att det inte är ett rimligt beteende att flyga, att de inte följer med familjen på resor och så vidare. Man vill kunna se sina barn i ögonen.”
Även i undersökningen om varför människor fortsätter att flyga trots att de vet att det är skadligt för klimatet spelar barn en framträdande roll.
”Då är det snarare så att barnen är ursäkten att fortsätta med det här beteendet. ’Alla andras ungar reser’, ’jag måste ha bil för att kunna hämta barnen i skolan’ och så vidare. Barn är ofta en ursäkt, antingen praktiskt eller att man vill ge dem ett bra liv.”
Er studie visade även att ett löfte kan vara betydelsefullt. Vill du säga något om vad du tror vår Flygfritt-kampanj kan ha för effekt på människor?
”Jag tror att löftet är viktigt. Man ger ju nyårslöften som man fullständigt struntar i, eftersom det bara var en själv man gav det löftet till, men när man ger löften till andra så har man också gjort en sorts social utfästelse. Jag tror att det här sociala löftet kan vara en stark hjälp att leverera något man önskar att man ska klara av. Att vara många som gör det här tillsammans gör också att det uppfattas som mer betydelsefullt.”
Är du själv med i kampanjen?
”Ja, självklart. Jag har tidigare flugit mycket i mitt arbete. Men sedan jag började arbeta med klimatfrågor och insåg hur allvarlig klimatkrisen är och hur stora utsläppen från en enskild flygresa är, kunde jag inte fortsätta längre. Det var en ganska smärtsam process att sluta flyga, men numera tycker jag att det var en struntsak.”
Vad tror du krävs för att vi ska lösa klimatkrisen?
”Jag skulle vilja se att Stefan Löfven talade om klimatkrisen med samma allvar som han pratar om Coronakrisen och de kraftiga förväntningar som finns på medborgarna att ställa om. Jag tror att stora systemlösningar är nödvändiga, men att enda sättet att få till stånd sådana lösningar är att vi som individer och i grupper bildar rörelser där vi hjälper varandra att tänka, ändra beteende och stötta varandra. Blir det sådana rörelser kommer inte systemet kunna låta bli att följa med.”
Maja Rosén
Vi håller oss på jorden
