Kategori: Intervjuer

Maria Wolrath Söderberg, doktor i retorik, forskar om vad det är som får människor att förändra sin livsstil för klimatets skull. ”Det gäller att adressera vilka föreställningar folk har. Vi har massor av missuppfattningar som vi använder för att rädda oss själva från att slippa handla”, säger Maria. Själv avstår hon från att flyga sedan några år tillbaka – ett beslut hon upplevde som smärtsamt men nödvändigt.

Maria Wolrath Söderberg är doktor i retorik och lektor på Södertörns högskola, där hon forskar om klimatkommunikation. Just nu arbetar hon med ett projekt där man undersöker vad det är som får människor att förändra sin livsstil. Hon berättar att man inom klimatkommunikationen tidigare fokuserat på att sprida kunskap om hur illa det står till med klimatet, men att det inte är tillräckligt för att människor ska förändra sitt beteende.

”Det gäller att adressera vilka föreställningar folk har. Vi har massor av missuppfattningar som vi använder för att rädda oss själva från att slippa handla.”

En sådan missuppfattning är till exempel att utsläppen från flyget är låga. Eftersom det bara står för några procent av de totala utsläppen globalt tänker många att även ens eget flygresande står för en liten del. Men för många svenskar är flyget i själva verket den allra största utsläppskällan.

 ”Vår hypotes är att om man gör människor uppmärksamma på de här problematiska tankestrukturerna så är det ett mycket mer fruktbart sätt att kommunicera än om man bara skjuter ut kunskap brett.”

Vi styrs av vårt samvete

Maria berättar att en viktig del inom klimatkommunikation är att sprida positiva narrativ. Tidigare har man varit noga med att var och en dock ska få göra på sitt sätt – ingen skuld, skam eller rädsla.

”Det kan man ifrågasätta. Det verkar som om folk behöver bli rädda”, säger Maria. 

Även skuld och skam verkar vara viktigt. I projektet Maria arbetar med har ännu inga djupare analyser gjorts av det insamlade materialet, men något som redan nu framträder tydligt är att de som anger att de vill ändra eller faktiskt har ändrat sitt beteende ofta hänvisar till sitt samvete.  

”Man får inte moralisera sägs det. Men varför inte det? Det här är vår tids kanske viktigaste moraliska fråga. Samvetet är en mycket viktig mänsklig informationsbärare. Det talar om för oss om vi gör rätt eller inte. Det handlar inte om att vara godhetsknarkare eller PK, samvetet har vi för att det hjälper oss att fungera tillsammans och fatta moraliska beslut.”

För de som vill leva ett klimatsmart liv, men inte riktigt kommer över tröskeln och låter kunskapen styra beteendet, verkar det alltså som att samvetet är en viktig motor. 

”Även om det naturligtvis finns dimensioner av skam som kan vara skadliga och nedbrytande, finns det också dimensioner av skammen som handlar om hur vi formar ett samhälle socialt. Där vi skäms om vi gör saker som är dåligt för andra. Den mekanismen finns där, och vi påverkas av den.”

Maria frågar sig dock om allt som numera faller under kategorin ”flygskam” verkligen är flygskam. 

”Om man säger att man inte vill flyga för klimatets skull så är ju inte det flygskam. Det handlar om att man har ett samvete och att man inte vill flyga för klimatet. Men om det är så att man smygflyger (ett annat nytt uttryck), då handlar det om skam. Då vill man inte bli påkommen. Och om mekanismen att folk inte vill bli påkomna också påverkar så att man gör andra val, då är väl det ganska bra?”

Socialt tryck

Maria berättar att undersökningarna i hennes projekt pekar mot att folk är väldigt påverkade av sin omgivning. Det gäller åt båda håll – både att man inte flyger och att man fortsätter göra det. 

”Många hänvisar till att vänner och familj vill göra det – ’jag vill inte ta ifrån mina barn den glädjen’. Samtidigt, på frågan om det är något som skulle kunna få en att ändra beteende, då lyfts också det sociala sammanhanget fram. Flera önskar att det ska bli mer skambelagt, eftersom det skulle hjälpa dem över tröskeln.”

Maria tror att det sociala trycket, å ena sidan det vi kallar skam och å andra sidan det vi kallar förebilder, är samma mekanism. 

”Är det så att man driver andra ideal med hjälp av förebilder, då kommer det att leda till att de som inte lever i enlighet med det känner skam.  Det går inte att få det ena utan det andra. Det handlar om människans behov av att vara en del av ett kollektiv. Det är inte lika roligt att göra den där resan och visa upp bilderna om folk undrar ’hur tänkte du nu?’.”

Att vi påverkas av att andra väljer bort flyget har även visats i en avhandling av Steve Westlake framlagd vid Birkbeck University i London. Särskilt påverkas vi av personer som har ett visst inflytande eller som vi ser upp till. 

”Vad som verkligen spelar roll är att beslutsfattare och politiker själva visar vägen, framförallt eftersom motsatsen är så väldigt ofördelaktig.  Man uppfattar det som hyckleri om politiker talar om vikten av minskat flyg men sedan flyger själva.” 

Maria menar att det inte finns något som folk är mer allergiska mot än hyckleri, upplevelsen av att det finns en spricka mellan det som sägs och vad som görs. Då använder man det som ett alibi för att inte agera själv. Och att människor fungerar så behöver man förhålla sig till även om det inte är rimligt. 

”Vi måste minska vårt flygresande, den saken är fullständigt klar. Jag kan tycka att det framförallt är jag som ska låta bli mina semesterresor, just för att Stefan Löfvén ska kunna flyga till ett toppmöte. Men så tänker inte folk, och då måste man förhålla sig till det. Då blir det oerhört viktigt att politiker, framförallt de som jobbar med de här frågorna, ändrar beteende, även om det kostar på.”

En uppoffring att sluta flyga

Något Maria tycker är viktigt att kommunicera angående att avstå från att flyga är just att det för många är en stor uppoffring. 

”Det beror förstås på vad man betraktar som ett värdefullt liv. Vad man har för drömmar och behov. Om bilden av lycka och status hela ens liv varit att resa, och man äntligen får råd att göra det, då blir det en stor uppoffring att avstå från det.”

Maria slutade själv flyga för några år sedan och nu i efterhand tycker hon att det känns lite löjligt att det var så svårt. 

”Nu undrar jag hur jag kunde jag tycka att det var ett så stort problem.  Men när jag var där, då var det riktigt smärtsamt. Jag har åkt till Paris varje sommar under 30 år och brukade hyra ett hus i Spanien med hela familjen. Vi har haft fantastiska semestrar och jag har upplevt mig som en globetrotter, en resande människa som är intresserad av andra kulturer. Det har varit förankrat i hela min identitet och ett viktigt värde.”

Att Maria insåg att det inte gick att fortsätta flyga hade inte bara att göra med kunskap. Hon gjorde visserligen några tester och insåg att 70-80 % av hennes växthusgas utsläpp från privat konsumtion orsakades av flygresor, men det var inte det som avgjorde beslutet. Det var snarare det faktum att hon började jobba med klimatfrågor. 

”När jag började grotta in mig i klimatfrågan blev krocken mellan den jag var yrkesmässigt och den jag kände att jag behövde vara privat väldigt smärtsam. Det gjorde ont, det var oerhört obehagligt. Så här i efterhand tänker jag att den erfarenheten, om att det faktiskt var en uppoffring, hjälper mig att kommunicera de här frågorna.” 

Man har sett att det hjälper att samla berättelser om ett annat liv, till exempel om tågsemesterresor. Men Maria tror att det också är viktigt att i de här berättelserna lyfta fram att det faktiskt kan vara jobbigt. 

”Någon kanske säger att ’varför ska man åka på semester i Spanien, man kan väl ha kul i Grums?’. Då har jag lust att säga ’skit på dig, det blir inte lika kul’ (förlåt Grums!). Och det är helt okej att det känns som en uppoffring, man får erkänna det. Det kan vara ett nödvändigt steg i processen att ändra beteende. ”

Maria menar att i andra typer av krissituationer är vi människor beredda att göra stora uppoffringar. Just nu befinner vi oss i en akut klimatkris, och genom att fokusera på nuet blir det lättare att avstå från att flyga.

”Istället för att tänka att man aldrig mer kommer att kunna flyga kan man tänka att i det här läget, med den teknologi vi har idag, funkar det inte. Så jag sparar mitt flygresande tills vi har en lösning.”

Vår kampanj, Flygfritt 2020, går ut på att man lovar att ta ett flygfritt år – om vi når målet på 100 000 anmälda. Vad tycker du om den?

”Den innehåller ett antal komponenter som är retoriskt intressanta. Det jag tror framförallt kan ha betydelse är att man gör en social utfästelse.”

Maria menar att om man till exempel avger ett hemligt nyårslöfte för sig själv så är det inte mycket värt, men att ett offentligt löfte är en helt annan sak. 

”Det är ju dessutom så att kampanjen bygger på två steg. Det lilla steget är att jag gör en utfästelse, men så finns det också ett villkor – om 100 000 andra gör det. Då finns det en potential att jobba med det här sociala kontraktet eller vad man ska kalla det – den som har anmält sig blir angelägen om att fler ska vara med.”

Maria menar att det faktum att man bara lovar att avstå om vi når målet på 100 000 anmälda även effektivt undanröjer ett av de viktigaste motargumenten, nämligen varför man själv ska avstå från att flyga när alla andra fortsätter med det. 

”När det gäller individens ansvar tänker folk ofta att ’vad kan lilla jag göra?’”

Maria menar att ett annat sätt att resonera angående individens ansvar är att man ställer individen mot systemet. Då är det inte en fråga om kvantitet utan om struktur. Man tänker att det är systemet som borde lösa problemet och inte individen.

”Det finns även en mer extrem variant där man resonerar som så att om jag löser det här så behöver inte systemet göra det. Alltså en idé om att man genom detta beslut motverkar den strukturella nivån.  Det bygger helt enkelt på en felaktig kunskap. Det finns ingen politisk rörelse som har skett på det sättet, att man verkar för den genom att agera precis tvärtom.”

Maria pekar på att nästan alla tidigare rörelser, såsom införandet av kvinnlig rösträtt eller avskaffandet av slaveriet börjat med en förändring underifrån.

”Det är en kunskapsfråga, men det är också en fråga om att förstå hur det här hänger ihop. Den individ som säger att ’det spelar ingen roll vad jag gör’, den har rätt. Det spelar inte så stor roll vad just den gör, men det räcker med att den börjar snacka med sina grannar, så spelar det roll.”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Staffan Laestadius, professor emeritus vid KTH, är djupt oroad över att så lite görs för att bromsa klimatförändringarna. Han förespråkar en snabb halvering av utsläppen och vill att vi ska lägga ner Bromma, stoppa utbyggnaden av Arlanda och avveckla allt inrikesflyg söder om Sundsvall. ”Det finns fortfarande folk som tror att flygets problem kommer att lösas med ny teknik men vi har inte tid att vänta på det. Utsläppen från flyget behöver minska substantiellt de kommande tio åren.”

Staffan Laestadius är professor emeritus vid Kungliga Tekniska högskolan och omställningsexpert. Han har skrivit flera böcker om ämnet, nu senast Klimatet och omställningen. I den beskriver han klimatkrisens allvar och ger konkreta förslag på hur vi kan ställa om samhället och i vilken takt.

”Väldigt många av oss är inlåsta i livsbanor och utvecklingsbanor som är svåra att ta sig ur, både på ett individuellt plan och på olika kollektiva plan”, säger Staffan.Han menar att vi måste hitta vägar som tar oss ur inlåsningen och han har i boken försökt formulera realistiska omställningsbanor som är fattbara och hanterbara.

”Personligen har jag halverat mitt bilåkande, mitt flygresande med mera. Den här halveringen är fullständigt oproblematisk. Halveringen av bilåkandet är inga som helst problem. Det visar sig att man knappt märker att man har ställt om. Det är ett bra argument för att visa människor att det går lätt att halvera i vardagslivet.”

På det här sättet krävs inga gigantiska uppoffringar från människor. För nästa halvering krävs en strukturell omställning med bättre buss- och tågförbindelser, fler cykelbanor och annat, menar Staffan.

Hur uppstod ditt klimatengagemang?

”Mitt miljöengagemang uppstod när jag gick på gymnasiet på 60-talet. Vi läste bland annat Rachel Carsons Silent Spring. Den första bok jag läste om klimatet kan ha varit Spillran av ett moln av Rolf Edberg som var landshövding i Karlstad. I den skrev han en del funderingar om klimatet. Första gången det kom lite tungt om klimatet var 1972 i Tillväxtens gränser.”

Under 80-talet arbetade Staffan några år på statsrådsberedningen. I rummet bredvid satt Bert Bohlin som var ledande meteorolog och IPCC:s första ordförande.

”Det här var 1988. Jag hade en del samtal med honom och skrev lite grejer om klimatet. Jag gjorde också en liten utredning åt utrikesdepartementet om klimatfrågan i slutet av 80-talet. Så då började det.”

När förstod du hur allvarlig klimatkrisen är?

”I slutet på 80-talet. Jag har arbetat med annat sedan dess men när Sternrapporten kom 2007 drog vi igång en doktorandkurs på KTH.  Sedan dess har jag allt mer inriktat mig på klimatet. Jag är ju inte klimatforskare utan hela min utgångspunkt är hur man hanterar klimatförändringarna. Vad gör man om man tar klimatfrågan på allvar? Framförallt vill jag visa att det är möjligt.”

Vilka åtgärder föreslår du för att minska flygresandet?

”En halvering av flyget har konsekvenser. När det gäller inrikesflyget kan Bromma läggas ner mer eller mindre omedelbart och Arlanda är fullt kapabelt att ta hand om det kvarvarande flyget utan att bygga ut. Vi behöver även en avveckling av allt inrikesflyg söder om Sundsvall. Själva tanken är att huvuddelen av flygandet måste bort, och för det som blir kvar kan vi diskutera biobränsle och annat. På sikt tror jag man måste avveckla ännu mer. Att vara så här konkret i början är också en pedagogisk fråga. Det är lätt att prata om hur vi ska göra om hundra år, men det är de här närliggande tio åren som det är viktigt att göra något. Därför har jag försökt fokusera på det.”

Vad är oddsen för att det här ska inträffa i verkligheten?

”Det beror på hur framgångsrika sådana som du och jag är. En del säger att det är orealistiskt. Men klimatförändringarna då, är de realistiska? Jag menar att det tekniskt går, det är en fråga om vad vi vill. Det finns fortfarande folk som tror att flygets problem kommer att lösas med ny teknik men vi har inte tid att vänta på det. Utsläppen från flyget behöver minska substantiellt de kommande tio åren. Även om det skulle vara möjligt att någon gång i framtiden hitta system där vi kan göra elektriska flygplan så är det för långt fram i tiden. Dessutom finns det många fysikaliska hinder som gör det tveksamt om det ens går att få fram batterilösningar.”

Vissa tycker att vi ska satsa på biobränsle istället, vad säger du om det?

”Vi kan tillverka i princip alla typer av bränsle på biomassa och skulle kunna byta till det på ett år. Men även biobränsle ger höga utsläpp. På lång sikt kan de motverkas genom att man samtidigt planterar träd, men på kort sikt minskar inte utsläppen. Biobränsle kommer att behövas till det flyg som blir kvar och är en lösning om vi kraftigt reducerar efterfrågan på flyg. Det går inte att komma ifrån att vi måste göra snabba skärningar i flyget.”

Staffan skriver i sin bok att vi har blivit tidens fångar. ”Alla säger att de inte har tid. Vi har byggt upp en tidsuppfattning hos oss som är baserad på en teknisk lösning som inte är hållbar – flyget. När man pratar om att bygga ut järnvägen är ett viktigt argument att det ska gå lika fort som flyget. Varför ska det göra det? Man säger att vi aldrig kan konkurrera med flyget. Men flyget är egentligen inte konkurrenskraftigt för det är ingen hållbar lösning. Det är en illusion vi byggt upp, som ger oss orealistiska förväntningar.”

Staffan menar att vi till en del skulle kunna återgå till hur vi reste förr. Tidigare reste vi exempelvis till Amerika med båt. ”Man kan ju tänka sig att lösningen i framtiden är att även längre resor går med båt igen. Och att detta inte är detsamma som att samhället håller på att gå under, utan tvärtom, att vi överlever. Men det är svårt att få accept för den tanken. Det är att gå bakåt tycker den del.”

Du skriver i din bok att de flesta ”saknar tillräcklig sjukdomsinsikt” när det gäller klimatet. Jag upplever också att få på djupet har förstått vad det här handlar om och att många verkar tro att de inte själva kommer att drabbas.

”Vi är redan drabbade. Det har aldrig brunnit så mycket som i Sverige i år. Vi hade en enorm hetta i somras, med svår torka. Korna har inte mat och får slaktas av. Bönderna ska ha ersättning nu men vad händer nästa år och nästa?”

Ja, men ändå tror jag att många inte själva känner sig hotade.

”Nej, inte än”.

Varför tror du att insikten om klimatkrisen är så låg?

”Jag har under fem år recenserat Almedalstalen i Svenska Dagbladet, och varje år blir de flesta partiledarna underkända. I år var det bara Isabella Lövin som blev godkänd. Jag tycker att det är påfallande låg nivå i klimatdiskussionen bland våra ledande politiska företrädare. Moderatledaren har till och med föreslagit att vi ska sänka dieselskatten.”

Hur ser du på världen om 30 år om ingen förändring sker?”

Om ingenting händer bor vi om 30 år i en katastrofvärld. Under de kommande tio åren måste det hända mycket. Det skriver även IPCC. För att vara en offentlig rapport innehåller den flera meningar som är rent uppseendeväckande. De skriver bland annat att om vi inte klarar målet på 1.5 grader och får så lite som två tiondels graders overshoot kan det få ödesdigra konsekvenser, eftersom vi kan nå en tipping point och inte längre kan hantera förändringarna. I en annan mening skriver de att den omställningen vi står inför är enastående och att vi aldrig haft en så stor omställningsutmaning i mänsklighetens historia. Det är uppseendeväckande med tanke på att det är en offentlig rapport.”

Vad tror du kommer att hända på klimatmötet i Polen?

”Jag tror inte att det händer något i Polen och jag hoppas att jag har fel. Svenska experter är väl medvetna om det här. Markku Rummukainen från SMHI som vi skickar dit är en alldeles ypperlig klimatforskare, men vad har vi för regering som far dit och slår näven i bordet och säger att det här är svenska regeringens position? Jag är djupt orolig.”

Du skriver i din bok att ”regleringsrädslan är större än klimatoron”?

”Om man lyssnade på den politiska debatten i valrörelsen ser man att det finns en enorm rädsla. Nästan alla politikerna sa att de tror på företagande och tillväxt och att marknaden måste lösa det här. Det är som att man inte vill se hur mycket som krävs för att ändra skutans riktning. Men den ändrar inte riktning själv. Många företag jag träffar efterfrågar styrinstrument som gör att de kan ställa om, de behöver prismässiga förutsättningar för de klimatvänliga alternativen.

”Varför händer inget politiskt då? Vet de inte eller struntar de i det?

”Jo, de vet, eller har möjlighet att hålla sig informerade. Men många av våra politiker är rädda. Där finns också sådana som inte tillräckligt insatta, men framförallt är de rädda. De tror att folk inte kommer att vilja ha dem om de skärper klimatpolitiken. Där menar jag tvärtom. Man måste argumentera för att vi kan bygga en värld utan fossila bränslen. Det kräver mycket, men det är möjligt. Men hittills är det väldigt få som har vågat sig ut på banan. Inför valet fick partiledarna i ”Tal till nationen – mitt Sverige 2028” berätta hur Sverige ska se ut om tio år. Jag såg på alla partiledarnas tal och den enda som var i närheten av att förstå vad det är frågan om var Isabella Lövin.”

Hur orolig är du? Har du klimatångest?

”Jag har inte klimatångest, men jag har en djup oro och jag tycker att det händer för lite. Jag tror det blir värre innan det blir bättre. Frågan är om det blir så hemskt att vi når en tipping point där vi inte kan hindra fortsatt isavsmältning. Då blir det väldigt varmt och väldigt höga vattennivåer, vilket kommer att leda till stora folkrörelser, men sådana tror jag vi får ändå. Ska jag vara cynisk tror jag det behövs ett par år till av tuffa klimatförändringar innan vi får accept för en bättre klimatpolitik.”

Jag är övertygad om att fler hade brytt sig om de insett allvaret. Hur kan vi få ett bredare engagemang för klimatkrisen?

”Den enda lösningen är att vi blir fler sådana som du och jag. Jag tycker att det är uppförsbacke, men lite har det lossnat. Genom mitt klimatarbete – kvalificerade omställningsanalyser försöker jag få fler att engagera sig och jag är glad över att du och andra fångat upp min bok och att den bidrar till vidare engagemang. Jag flänger runt och pratar och försöker göra mitt. Kanske blir det en till bok, men det är nästan så man undrar om det behövs fler böcker. Vi vet vad vi behöver veta, det gäller bara att göra det!”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Klimatexperten Pär Holmgren har ofta närmare hundra resdagar per år, men för honom är det en självklarhet att välja tåget. Han menar att vi rika människor inte har någon koldioxidbudget kvar att förbruka. ”Vi har inga som helst rättigheter att släppa ut koldioxid. Egentligen borde det lagstiftas mot att flyga som vi gör, alternativt beskattas så hårt att man inte kan flyga förutom i mer eller mindre nödsituationer.”

Pär Holmgren är en av Sveriges främsta klimatexperter och han reser land och rike runt och föreläser om klimatförändringarna. Efter många år som meteorolog på SVT arbetar han idag som naturskadespecialist hos Länsförsäkringar. Pär har skrivit ett flertal böcker om klimatet, bland annat Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt.I boken skriver Pär att flyget generellt är alldeles för billigt och att en rimlig flygskatt borde ligga på samma nivå som bensin- och dieselskatten.

”Då skulle en tur- och returresa inom Sverige bli en tusenlapp dyrare. Den fåniga lilla skatt vi har idag lär ju inte hjälpa något men skulle man drämma till med en tusenlapp, och sedan märka de pengarna så att de går till infrastruktursatsningar som förbättrad järnväg och så vidare, så tror jag det skulle hjälpa.”

Vad tror du om chansen att det här ska hända?

”Ja, den är ju nästan noll, med nuvarande parlamentariska läge.”

Har politikerna inte förstått eller struntar de i klimatet?

”Min bild är att det finns politiker, i så gott som alla partier, som har förstått. Däremot i en valrörelse, i det osäkra läget vi har nu, så vill flera partier inte prata om de här frågorna eftersom de tappar röster då. De vill inte vara obekväma.”

Men hur går det ihop med att oron för klimatet ökar bland befolkningen?

”Den ökar på Södermalm, den ökar bland akademiker och den ökar säkert hos många småbarnsföräldrar. Men den ökar inte hos genomsnittsfarbröder i min ålder. De tycker ju fortfarande att friheten att köra bil, flyga och äta kött är viktigare och att någon annan ska fixa det där med klimatet.”

Hur ska man tackla det?

”Det är väldigt svårt i en demokrati.  För att en sådan här fråga ska fungera i en demokrati måste människor vara allmänbildade och medvetna. Jag tycker att media har ett väldigt stort ansvar. Nu har det ju poppat upp väldigt många duktiga skribenter. Björn Wiman ger exempelvis ut en bok nu i november där han har sammanställt 37 av hans krönikor i DN Kultur. Han skrev att varenda en av hans senaste krönikor har handlat om klimatet. Han är ju kulturchef och inte klimatchef men han har förstått att det här kommer att påverka allting. Och den insikten skulle ju alla journalister behöva få. Så att det inte blir som i partiledarutfrågningen, att de håller på att diskutera diverse andra frågor, som om de skulle vara viktigare än artens överlevnad.”

Jag ser ett hot mot mina egna barns framtid men jag har märkt att de flesta inte kopplar klimatfrågan till dem själva. Hur kan man konkretisera klimathotet?

”Det är en jättebra fråga för det är den stora skillnaden jämfört med exemplet om att vi inte längre får röka på restaurang. Där satte forskarvärlden ner foten och sa att det är livsfarligt med passiv rökning. När det gäller klimatfrågan har det inte riktigt blivit den tydliga kopplingen. Vi förstår ju att fattiga människor i fattiga länder kommer att drabbas hårt, men vi har inte tillräckliga empatiska band till dem. När det kommer till oss själva och våra barn är det svårt att vara lika konkret, vi vet ju inte exakt vad som kommer att hända.”

Pär berättar att många som försöker titta på de här frågorna ur ett riktigt stort perspektiv – inte bara ur klimatsynpunkt – utan även avseende resursfrågor, världsekonomi och energiförsörjning, brukar landa i att det blir någon stor eller ett antal mindre riktigt svåra kriser nu under 2020-talet.

”Det kan vara matbrist, energibrist eller en riktigt stor finanskrasch, men det är inte så att klimatet kommer att flippa ur under 2020-talet. Men det kan ändå vara klimatförändringarna som i grunden triggar igång de här sakerna.  De flesta inser inte det.”

Pär menar att om det blir det en finanskrasch kommer man återigen tro att det beror på att den och den har lånat ut pengar till den och den, istället för att se grunden. Att om man inte har en hållbar utveckling är det något som går sönder förr eller senare.

”Det kan vara det finansiella systemet, det kan vara matförsörjningen, det kan vara energiförsörjningen. Det kan också vara att den sociala tilliten drastiskt minskar och det ser vi ju delvis nu. Det är typiskt för de högerpopulistiska att man försöker hitta någon att skylla på och undergräva tilliten till de andra mer seriösa partierna och forskarvärlden. Trump är ju typexemplet på det, att han inte tror på forskarna.”

Du är ju en av de i Sverige som gör störst nytta för klimatet genom ditt arbete. Jag har träffat de som tycker att eftersom de gör stor nytta för miljön i sitt arbete kan unna sig flygresor och annat privat. Vad gör att du väljer att leva klimatanpassat även på individuell nivå?

”Utan att få det alltför högtravande – mitt inre själsliv drivs nog ganska hårt av moral och etik. Jag har väldigt svårt att se att jag skulle kunna göra något som inte andra kan göra.  Räcker inte koldioxidbudgeten eller det bra köttet eller vad det nu handlar om, varför ska jag göra det då? En del av mig har väl också landat i att det riktigt stora grundfelet är vår ekonomi. Varför ska jag vara med och stötta ett ekonomiskt system som jag faktiskt inte tror på?”

Pär konsumerar i princip ingenting annat än mat, vilken han gärna betalar dyrt för. Han menar att konsumentmakt tidigare mest handlat om att köpa ekologiskt eller fairtrade, men att om tillräckligt många också verkligen ifrågasätter det ekonomiska systemet kommer det till slut inte att fungera.

Begränsad budget

FN:s klimatrapport från 2011 visar tydligt att vi nu, 2018, har en begränsad mängd koldioxid (750 miljarder ton) kvar som är möjlig att släppa ut, om vi med 66 % sannolikhet ska klara av att begränsa temperaturhöjningen till två grader.

”66 % sannolikhet för två grader – för mig är det helt horribelt. Så stora risker skulle vi ju inte ta i andra sammanhang.  Vi borde snarare titta på 66 % chans för 1.5-gradersmålet. I det fallet kan vi teoretiskt inte släppa ut mer koldioxid alls.”

Pär menar att om man ändå ser till att vi har 750 miljarder ton kvar som vi teoretiskt skulle kunna släppa ut för att med 66 % sannolikhet klara tvågradersmålet, så behövs hela den budgeten till infrastruktursatsningar och mat till en växande världsbefolkning.  

”Så rika människor i rika länder har enligt mig noll kvar. Vi har inga som helst rättigheter att släppa ut koldioxid. Egentligen borde det lagstiftas mot att flyga som vi gör, alternativt beskattas så hårt att man inte kan flyga förutom i mer eller mindre nödsituationer.”

Största anledningen till att vi i Sverige sprungit förbi USA när det gäller det totala ekologiska fotavtrycket per person är att många människor i USA inte har råd att flyga.

”Vi i Sverige har en generellt högre levnadsstandard, men om du frågar mig är det ganska orimligt att vi ska lägga de pengar vi har på flygresor. Samtidigt som det finns folk som säger att de inte har råd att köpa ekologisk mjölk. Ska man göra riktigt stor nytta, och den här slutsatsen är det även många ekonomer som landar i, så ska man gå till sin chef och säga att man vill ha lägre lön, så att man får mindre pengar att konsumera för.”

När uppstod ditt klimatengagemang?

”För typ 30 år sedan. Jag var doktorand i meteorologi 88-92, samtidigt som jag jobbade lite på tv. När FN:s klimatpanel bildades började några av mina lärare fokusera på klimatfrågan i sin forskning. Vi hade även fem extremt milda vintrar i Sverige i rad, vilket gjorde att många i mitt skrå började prata om klimatförändringarna. Sedan ramlade polletten ner ordentligt 1993 när jag blev pappa. Då förstod jag att det var mina egna barns framtid det handlar om. Sedan handlar det så klart om min framtid med, det är ju inte så att alla problem ligger femtio år framåt i tiden.”

Många verkar tro att de inte själva kommer att drabbas av klimatförändringarna, hur kan man göra klimathotet mer konkret?

”Det där är en svår fråga. Om man ska tänka positivt kan vi å ena sidan konstatera att samhället inte har kollapsat än. Det är svårt att säga hur en eventuell kollaps kommer att ske. Den kan ju manifesteras i en massivt stor lågkonjunktur, energibrist eller annat. Om det skulle ske, framförallt om det först skulle ske i USA, tror jag att vi har en viss möjlighet att ställa om samhället här i Sverige. En finanskrasch i USA kommer ju att påverka världsekonomin, men det behöver inte leda till att det svenska samhället bokstavligen kollapsar. Då kanske vi får en situation när de flesta partierna gemensamt kan säga att nu är det kris, nu måste vi ta tag i det här.”

Pär tror att vi kan vara ganska säkra på att drabbas av energibrist inom tio år, eftersom det inte går att bygga ut det förnybara tillräckligt fort för att möta en växande befolknings energibehov och samtidigt ställa om för klimatet. Samtidigt blir olja, kol och naturgas dyrare och svårare att ta fram.

Vad skulle enenergibrist få för konsekvenser?

”Maten skulle snabbt bli mycket dyrare. Även transporter skulle bli dyrare. Jag är lite ung men jag minns att det var energikris på 70-talet. Då var det oljeransonering, man fick inte tanka bilen så ofta, och det skulle väl hända igen då.”

Det är alltså en sådan vi hoppas på då?

”Ja en sådan kris, om den går att hantera, blir kanske den stora väckarklockan.  Hur mycket jag än pratar om klimatförändringarna är det många som inte riktigt vill lyssna, eftersom det känns för abstrakt.”

Du sa att du själv blev mer orolig när du fick barn, men vad är det du oroar du dig för ska hända?

”Det är många olika saker, men exempelvis kopplingen till att om klimatförändringarna rullar på allt för långt så kommer vi att få mycket större flyktingkatastrofer än vi tidigare sett. Med stor sannolikhet kommer det att bli, om inte storskaligt krig, en mängd olika konflikter i världen.  Och en ökad risk för exempelvis terroristdåd. Människor i den fattiga delen av världen kommer ganska snabbt förstå att det är vi i den rika världen som har orsakat det här och de kommer att vara arga på oss, med all rätt.”

Även om jag pratar om sådant här med folk är det många som känner att de inte kan tänka sig att avstå sina semesterresor. Jag pratade med en äldre man idag som sa att han inte kan avstå flyget eftersom det då går åt för mycket restid när han ska på sina weekendresor.

”Det är så konstigt. Om man är född i mitten på 60-talet, eller tidigare, då minns man ju faktiskt en tid då man inte flög. Första gången jag var utomlands var jag kanske femton. Då reste jag till London med min pappa och det var självklart att vi skulle åka båt dit, vi hade inte råd att flyga. Andra gången jag var utomlands då flög jag och pappa, men mamma var inte med, de hade inte råd att flyga båda två. Vi var en typisk normalfamilj på 70-talet, men nu har det blivit så sjukt billigt att flyga att alla tycker att de har råd och att det är en sorts mänsklig rättighet.”

Pär berättar om när han som 75-årspresent skulle bjuda sin fotbollsintresserade pappa på en fotbollsmatch i London. Eftersom Pär i princip inte flyger och hans pappa älskar tåg bestämde de sig för att ta tåget dit. Efter att ha rest till Köpenhamn och ätit middag tog de nattåget till Köln (vilket katastrofalt nog lagts ner) och därefter morgontåget till Bryssel. Väl där ringde Pärs bror och berättade att matchen var inställd. Eftersom de hade tågluffarkort bestämde de sig för att resa till Paris istället, eftersom Pärs pappa aldrig varit där.

”Så vi hamnade där och det blev en improviserad, jätterolig, väldigt strapatsrik resa som ju aldrig hade blivit av med flyg. Och när vi kom hem, efter en hel del strapatser, sa pappa att ’jag tror jag blev tio år yngre efter den här resan’. Just eftersom vi sprängde lite gränser och så.”

Hur påverkar det dig att välja bort flyget?

”Ingenting. Ingenting alls. Nu har jag visserligen en väldigt tillmötesgående arbetsgivare, men jag har närmare hundra resdagar per år och för mig är det en självklarhet att ta tåget. I måndags tog jag till exempel nattåget till Umeå och hade tre föreläsningar där. Sedan tog jag bussen till Sundsvall och därefter kvällståget till Stockholm. Det är klart att jag är lite mosig efteråt med så mycket resor på så kort tid, men det är absolut inte så att någon på Länsförsäkringar tycker att jag borde ta flyget istället så att jag får gjort mer. Snarare tvärtom, de tycker att det är bra att jag åker tåg, det gör ju att folk förstår att det är på riktigt och vi blir trovärdiga.”

Hur tycker du att man ska hantera arbetsgivare som kräver att man ska flyga?

”Det är ju även många arbetsgivare som kräver att man inte flyger i tjänsten, till exempel om resan är kortare än 50 mil eller tar under tre timmar. Det gäller ju framförallt sträckan Stockholm-Göteborg. För den sträckan tycker jag att vi borde kunna få ett upprop, att alla seriösa företag säger att ’nej, vi ska inte flyga Stockholm-Göteborg’.”

Pär ifrågasätter antalet flygplatser i Sverige. Han menar att vi ju har 12 flygplatser som drivs av Swedavia, på platser som regeringen beslutat är viktiga för Sveriges infrastruktur.

”Men sedan finns det även en massa andra flygplatser som ofta finansieras av kommunala skattepengar. Och det här pratet om att man ska bygga en ny flygplats uppe i Sälen, det är så hål i huvet så det finns inte.”

Ja, en forskare jag pratade med sa att den flygplatsen behöver 300 000 resenärer per år om den ska bära sig ekonomiskt, vilket tar ut hela effekten av flygskatten.

”Det är galet att vi tillåter sådant. Vi har i en demokrati kommit fram till att de där 12 flygplatserna behövs. Det är väl kanske rimligt att det finns en flygplats på Gotland till exempel. Men de övriga flygplatserna behöver inte finnas. Det vore mycket bättre att satsa skattepengarna på tåg- och bussförbindelser, så att det blir bättre för alla. I slutändan är det ju mest ett antal affärsresenärer som flyger från exempelvis Sundsvall och så, där det egentligen går tåg.”

Vad säger du om att Arlanda byggs ut?

”Jag förstår inte hur de tänker. Det blir lite grann som när man tog beslut om förbifart Stockholm. Då satt man med en massa delvis felaktiga prognoser som visade att bilismen skulle öka så och så mycket.  Nu däremot, med självkörande bilar i en snar framtid och snabbt förändrade beteenden i Stockholm, ser man att bilismen inte ökar så mycket som man trodde. Och det är väl samma nu, att man sitter med prognoser om att ännu fler kommer att flyga i framtiden, och så blir det en sorts självuppfyllande profetia. När man väl har byggt ut Arlanda kommer man behöva locka dit ännu fler människor för att få ekonomin att gå ihop.”

Vill du anmäla dig till kampanjen Flygfritt 2019?

”Det kan jag göra. Jag har inte skrivit på att jag stannar på marken för evigt, eftersom jag kan hamna i en situation där jag måste flyga yrkesmässigt. Men jag har inga problem med att säga att jag inte kommer att flyga 2019.”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Forskaren Martin Hultman menar att om vi ska lyckas bromsa klimatförändringarna måste modiga människor gå före och visa ledarskap genom sitt agerande. ”För vissa räcker det att få insikt i frågan. Men för mig var det först när jag mötte människor som var passionerat engagerade och verkligen levde utifrån sina insikter som jag förändrade min livsstil. Jag tror att många behöver de här ledarna runt omkring sig, de här modiga personerna som man vill hänga på”, säger Martin.

Martin Hultman är docent i teknik-, vetenskaps- och miljöstudier vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. För tillfället leder han bland annat ett forskningsprojekt om klimatförnekelse, något han själv har personlig erfarenhet av.

”Jag levde väldigt mycket i någon sorts vardagsförnekelse, om jag använder mina egna termer.”

När Martin påbörjade sin doktorandutbildning 2003 läste han ett forskningsprogram tillsammans med ingenjörer och naturvetare om svensk miljö-, energi- och klimatpolitik. Hans avhandling handlade om svensk miljöpolitik mellan 1978-2005.

”Den utbildningen gav mig en väldigt bra helhetsbild av problemet, av utmaningen vi står inför. Samtidigt agerade jag inte utefter det i mitt eget beteende. Jag valde konferenser där det var varmt och trevligt, och det var inte bara en konferens utan flera.”

2007 insjuknade Martin i en allvarlig sjukdom vilket gjorde honom medveten om hans beroende av både den egna kroppen och naturen.

”Jag fick en insikt om att inte jag och inte heller planeten är odödlig. Den västerländska idén om att människan är separerad från naturen och kan använda oss av den för vår egen skull skakades om fullständigt när jag blev allvarligt sjuk”, berättar Martin.

Efter det skrev han en hel del om vårt beroende av naturen. Det var dock inte förrän han började med ett forskningsprojekt om människor med ett stort engagemang och en stor passion för miljön som han själv bestämde sig för att leva enligt naturens gränser.

”Det var när jag fick möta de människorna och fick se den energin och den kraften de bär på. Att se deras övertygelse om att ’det här måste vi göra något åt’, det fick mig att inse att jag som forskare måste ta med mig det.  Jag måste också leva som jag lär. Jag kan inte åka på en massa konferenser och prata om att det är katastrofer och kriser, att vi håller på att förstöra planeten med det vi gör och sedan så har jag själv varit med och bidragit till det. Den insikten kom till mig när jag verkligen började prata med människor som engagerar sig.”

Sedan dess har han tagit ett antal beslut. I sin vardag har han sålt bilen och slutat flyga, men han har också intresserat sig för forskning och idéer som verkligen har stor hävstångseffekt. Sådant som verkligen kan göra förändring och som kan skifta hur vi faktiskt agerar och engagerar oss i världen.

Känner du dig ensam om att forska om det här och leva som du lär?

”Nej, inte ensam. Jag känner många forskare som faktiskt försöker göra så, som jag träffar i olika sammanhang och har utbyte med. Men i forskarvärlden i det stora hela är det en väldigt liten del som gör så. Även bland de som forskar om energi-, klimat- och miljöfrågor är det en extremt liten del som lever som de lär.”

Vad är det som gör att du tycker att det är viktigt?

”Jag tycker att de senaste trettio årens klimatpolitik har visat att vi inte kan hantera klimatkrisen genom olika styrmedel eller att skapa nya marknader, nya typer av konsumentmakt. Inte heller internationella överenskommelser har visat sig fungera. Även om det är viktigt att prata om det här globalt så har det inte tagit oss närmare de lösningar som vi behöver. Krisen är ännu mer akut nu.”

Martin menar att länder – och framförallt människor – tillsammans på olika sätt måste vara modiga och visa ledarskap, eftersom det ledarskapet saknas hos företagseliten och den politiska eliten. 

”Vi måste skapa organisationer där människor bär ett ledarskap i sina kroppar, i vad de gör och hur de pratar om naturens tillstånd.”
Martin brukar beskriva det som att det är en stor avgrund mellan hur politiker, företagsledare och även eliten inom vetenskapssamhället pratar om klimatkrisen och hur de agerar.

”Steget mellan att beskriva för alla andra hur allvarligt det är till att faktiskt lägga politiska förslag, ställa om sina affärsmodeller eller ställa om sina egna liv, det är en avgrund idag. Den ser folk och då kan de också tycka att ’men de bryr sig inte egentligen så varför ska jag?’. Det tror jag är ett skäl till att det finns en väldigt mycket av det jag kallar vardagsförnekelse.”

Olika sorters klimatförnekelse

Martin bygger sitt resonemang om klimatförnekelse både på miljösociologisk- och miljöpsykologisk forskning. Miljösociologisk forskning har visat att inflytelserika företag från olje-, kol- och bilindustrin på 80-talet hade forskare inom sina egna organisationer som visade att om företagen skulle fortsätta i samma riktning som tidigare skulle planeten förstöras. 

”Det finns belagt i många studier och inte minst i dokumentären ”Merchants of Doubt”. De hade två val på 80-talet. Antingen förändra sina affärsmodeller och sluta plocka upp kol, olja och gas, eller att helt enkelt säga till världens forskare och politiker att läget inte är så allvarligt. Och de valde den vägen.”

Genom att skapa lobbygrupper och betala forskare lyckades man förändra själva diskussionen kring klimatfrågan. På 80-talet hade exempelvis republikanska partiet insikt i klimatfrågan medan de idag har en klimatförnekande president. 

”Det finns mycket miljösociologisk forskning som visar hur starka grupper använt lobbyism för att förneka vetenskapen. Det är organiserad klimatförnekelse”, berättar Martin.

Det finns även politisk klimatförnekelse. Det finns flera exempel på politiska partier som förnekar vetenskapen. 

”Republikanerna i USA är det tydligaste exemplet men idag har det spridit sig till olika högernationella partier även i Europa. Sverigedemokraterna och Ukip i Storbritannien men även Fremskrittspartiet i Norge och Dansk Folkeparti har de tendenserna och värderingarna som kommer upp till ytan ibland.”

Miljöpsykologisk forskning har även visat två andra former av klimatförnekelse. Forskaren Kari Marie Norgaard har bland annat studerat ett samhälle i Norge i början av 2000-talet. Hon utgick från förståelsen av att det faktiskt finns en bred kunskap kring klimatkrisen i samhället.

”Även i Sverige har det funnits en djup förståelse för klimatkrisen sedan slutet av 80-talet. Det undervisas om lägets allvar på skolorna och de politiska partierna är överens om att vi är i en kris.  Även inom universiteten och vetenskapen är man överens. Det finns en väldigt djup och bred medvetenhet om och acceptans om att vi befinner oss i en kris”, säger Martin.

Från den utgångspunkten frågade sig Kari Marie Norgaard vad det är som gör att vi kan leva våra liv utan att ta hänsyn till den kunskapen. Hon talar då om responsförnekelse och vardagsförnekelse. Responsförnekelse är när politiker och ledare har kunskap om klimatfrågan men deras responser går tvärtemot den kunskapen.

”Ett exempel på det är den nya flygplatsen i Sälen som finansierats av den rödgröna regeringen med 250 miljoner kronor. För att den ska bära sig måste drygt 300 000 passagerare varje år flyga till Sälen. Det kommer att ge upphov till ungefär lika stora utsläpp som minskningen genom flygskatten som den rödgröna regeringen införde samtidigt. Responsförnekelse innebär alltså att det finns en medvetenhet om frågan, men att man fortsätter att bygga in sig i ett samhälle som förstör planeten.”

Den fjärde formen av klimatförnekelse är så kallad vardagsförnekelse. Det är den typen av förnekelse som de flesta bär på. Martin säger att han själv var ett väldigt tydligt exempel på vardagsförnekelse tidigare. 

”Jag var väldigt mycket så innan jag slutade flyga och sålde bilen. Det finns inbyggt i vår kultur och våra mönster, hur vi pratar och vad vi vill göra. Man vill flyga på semester. När det blir grillförbud en sommar blir åtminstone halva befolkningen, nämligen den manliga, helt ifrån sig över att man inte får vara ute och grilla. Och när köttskatt och vegetariska måltider och sådant i skolan kommer på tal möter det jättemycket motstånd. Det där kan fångas med begreppet vardagsförnekelse. Vi har en massa vanor och upphöjda ideal i Sverige idag som går tvärs emot våra kunskaper, vad vi behöver göra.”

Jag har träffat flera som lider av svår klimatångest men som ändå säger att de inte är beredda att ta ett flygfritt år. Vad är det som gör att man å ena sidan kan känna panik och å andra sidan inte agera?

”Min expertis ligger inte på det miljöpsykologiskt individuella men däremot är jag inläst på den litteraturen. Ett svar som en del miljöpsykologer brukar framhålla är just att vi har så många vanor och så många människor runt omkring oss som uppmuntrar oss till att flyga och göra de här resorna. Men det finns även en rädsla för att gå på djupet i sin klimatångest”, säger Martin.

Han pekar på att människor även gör många andra destruktiva saker som att röka eller missbruka alkohol. Ganska ofta finns det en medvetenhet om att det inte är bra. Men när det gäller klimatfrågan handlar det inte bara om att människor sitter fast i ett mönster, utan det är hela samhället som sitter fast. 

”Om ledarna i samhället uttrycker klimatångest men samtidigt fortsätter som vanligt gör det att människor som har de här känslorna inte heller agerar eftersom de inte får någon uppmuntran till det.”

Är det så att vi söker bekräftelse från varandra om att situationen inte är så farlig? Till exempel när folk pratar om vilken fantastisk sommar vi haft.

”Jag brukar prata om sommaren som skräckblandad förtjusning. Jag älskar värmen och att bada och njöt av den men samtidigt var det med en skräck i kroppen. Jag kunde inte njuta obehindrat. Jag upplever att många människor som inte tidigare pratat om det här hade den skräcken, och förstod.  Men när den skräcken och krisen inte omvandlas till ett agerande utav de som har mer inflytande i samhället är det lätt att skjuta undan det.” 

Hur ser du på möjligheterna att hejda klimatförändringarna?

”Jag brukar ha två starka bilder med mig samtidigt i kroppen. Den ena är informerad och bygger på hur de ledande forskarna i världen beskriver situationen just nu. Genom vår livsstil har vi redan släppt ut så mycket växthusgaser att även om vi tar tag i problemet nu, så kommer temperaturen att öka med två grader innan det blir någon förändring. Vi har alltså hundra eller hundrafemtio år framför oss där klimatkrisen kommer att förvärras, enligt alla modeller. Kopplad till den insikten är även insikten om att vi faktiskt inte har tagit några egentliga kliv för att se till att överbrygga avgrunden mellan hur allvarligt vi pratar om klimatkrisen och de politiska förslag och livsstilsförändringar som faktiskt skulle krävas.”
Martin menar att utmaningen är än mer akut nu när mer högernationella och auktoritära politiska partier, som bär klimatförnekelse i sina politiska program, får makten. 

”Så en känsla av att vi har en oerhört stor utmaning som vi måste göra något kraftfullt åt bär jag med mig. Och det ger nästan upphov till någon form av uppgivenhet eftersom insikten om att vi inte har gjort eller gör någonting är väldigt drabbande. Den andra känslan jag bär med mig är att vi människor har ett begränsat liv här på vår planet och att vi ska göra så gott vi kan när vi är här. Vi måste tänka att vi är generationen vi har väntat på, generationen som kan göra skillnad.”

När Martin började på universitet läste han en del om 68-rörelsen och fick en känsla av att han missat något, att det var där man skulle varit med. Han berättar att det då lades fram idéer om jämställdhet, jämlikhet och miljö. Om ett samhälle som skulle vara mycket bättre för planeten. 

”Men nu är vi ju där igen, det är här och nu som vi faktiskt kan göra något. Och det fyller mig med glädje, hopp, ilska, vrede och energi. Det är vi människor som gör samhället. Vi har byggt in oss i en massa teknik och infrastruktur men samtidigt är det ju vi och våra beslut som faktiskt till syvende och sist påverkar.”

Det finns många exempel på stora förändringar genom historien där människor har gått samman och genom ledarskap av vissa individer och grupper faktiskt ändrat på saker och ting. Martin nämner bland andra Gandhi, Nelson Mandela, Birgitta Hambraeus som var med och stoppade kärnkraften, Birgitta Dahl som var en ledare inom miljö- och energipolitiken och även arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. 

”Det finns många exempel där vi har sett väldigt stora förändringar på kort tid och det ger mig hopp. Det får mig att känna att ’ja, det är en gigantisk utmaning, men om vi blir cyniska och tänker att det kommer att skita sig ändå – då kan man lika gärna lägga ner’”, säger Martin.

Ibland säger människor att ”all olja ändå kommer att tas upp”, vad skulle du svara på det?

”Om vi behåller den maktfördelning och infrastruktur som vi har byggt i samhället och de värderingar vi har nu, då är vi på väg åt det hållet. Men vi som är samhället, vi människor, har faktiskt kunnat göra skillnad tidigare och kan göra skillnad nu med. Men det gäller att göra som du gör. Att visa ledarskap, att organisera och entusiasmera människor i frågor där det finns stor förändringspotential.  Det är de frågorna vi behöver rikta in oss på. Och om många människor lägger kraft på de frågorna kan vi förändra samhället.”

För att förändra samhället behöver vi även förändra de dominerande maskulina normerna menar Martin. Han har forskat om maskulinitet och hållbarhet och kom i juni ut med boken Ecological Masculinities.

”Tidigare forskning som berört maskulinitet kopplat till miljöfrågor har ofta fokuserat på att män som biologisk kategori skadar miljön. Jag och min kollega Paul M Pulé ville istället undersöka hur män kan bidra positivt till utvecklingen.”

Ekologisk maskulinitet

I boken kategoriserar de tre olika slags maskuliniteter: den industriella, den ekomoderna och den ekologiska. Den industriella är den könsstereotypiskt traditionella mansrollen. Den ekomoderna maskuliniteten är medveten om hållbarhetsfrågorna, men ser teknik och storskalighet som lösningen. Den ekologiska maskuliniteten beskriver män som istället lever inom planetens gränser och därmed utmanar de traditionellt maskulina lösningarna på hållbarhetsfrågorna.

”Det handlar om att göra sig medveten om sin egen roll, om att reflektera över sina värderingar men även sitt agerande. Konceptet ”Ekologisk maskulinitet” är ett sätt att utmana den ekomoderna maskuliniteten som idag präglar debatten”, säger Martin.

Du har själv förändrat din livsstil. Lider du av att leva klimatsmart?

”Nej, jag känner mig väldigt glad över det. Jag känner mig för det första väldigt lättad över att ha jordat mig själv i insikten om att jag kan göra skillnad personligen. Jag får ett lugn i att jag faktiskt tar mina insikter på allvar. Jag blir liksom trygg i det. Jag behöver inte känna den där smygande känslan av att jag gör fel, utan jag kan faktiskt känna en stolthet över att jag följer de insikterna jag har. Även jag har ju klimatångest men jag har inte ångest över att jag inte gör något. Jag är orolig och arg för att de i ledarposition inte tar de beslut som krävs. Personligen känner jag att jag hanterar min ångest genom att agera.”

Att agera efter ens insikter är något man inom miljöpsykologin sett gör att vi mår bättre. Att sitta fast i beteenden som skapar diskrepans mellan det vi tycker och hur vi handlar, gör att vi mår dåligt. 

”Men skiftar vi det så mår vi bättre. För mig finns det positiva följder eftersom jag ser till att få mer tid för det som verkligen är viktigt. Jag tar mer ansvar för det jag borde ta ansvar för, till exempel i hemmet. Sedan har det också lett till fler och längre samtal. Jag träffar väldigt många fler människor som är engagerade och som jag har minst lika bra samtal med som om jag flyger på konferenser.”

Martin berättar att han och hans familj ofta har besökt öarna i Göteborgs skärgård men att många av hans vänner och kollegor aldrig har varit där. 
”De tar sig inte tid till att uppleva den fantastiska skärgården som finns så nära. Jens Liljestrands krönika var så illustrativ när han beskriver jakten på upplevelser. Vardagsstressen för att få ihop pengar som ska köpa prylar och resor som ska ge de här upplevelserna, men upplevelserna blir tömda på sitt innehåll. När man istället kan få upplevelser som kanske är mycket mer värdefulla i sin närhet.”

Min uppfattning är att många tror att vi svenskar inte kommer att drabbas av klimatkrisen och att vi inte behöver förändra vår livsstil, stämmer det?

”Det har jag studerat noga. Jag har varit med och skrivit en bok om klimatdebatten 2006-2009 (Discourses of Global Climate Change: Apocalyptic framing and political antagonisms). Det finns en dominerande bild i Sverige av att vi svenskar är bra på miljöfrågor. Vi sopsorterar och det är grönt och fint omkring oss. Den bilden är så stark att vi människor inte upplever klimatkrisen som om vi svenskar generellt kan bidra. Det är väldigt förförande för människor att då ta till argument som att Sveriges utsläpp bara står för 0,5 procent av världens utsläpp. Det stämmer, men per person är de väldigt stora. Inte minst per person i medelklassen. De personerna i Sverige ligger på mellan 15 och 20 ton klimatutsläpp per person och år, vilket är bland de högsta i världen. Det finns stora grupper i Sverige med betydligt lägre utsläpp, men det är oftast rika och medvetna människor som säger att vi inte behöver göra så mycket. Och det stämmer inte.”

Vi svenskar sträcker gärna ut en hjälpande hand i flyktingkriser och skänker pengar och så. Varför är det så svårt att se att det är vi som försätter folk i den situationen från början?

”Det här har Kari Marie Norgaard studerat mycket. Den här biståndsbilden av Sverige och även Norge som ett världssamvete är väldigt stark hos oss. Vi tänker att Sverige är en stormakt när det gäller att hjälpa andra. Vi vill bidra och så, vi anordnar galor och liknande men problemet är att det blir ett engagemang på ytan och gör inte att människor ändrar sin vardag. Man skänker pengar och sedan är det inte mer med det. Och de här idéerna om att vi är väldigt bra som nation och tar hand om världen är förförande för oss. De är så enkla att ta till istället för att förändra våra egna avtryck, att göra något konkret.”

Människor går ju att påverka. Sedan jag startade kampanjen Flygfritt 2019 har flera personer hört av sig till mig och sagt att de bestämt sig för att flyga mindre.

”Det är ett tydligt exempel på att modiga människor som du, som både har insikterna och vågar förändra i linje med de insikterna, uppskattas. Ibland behöver man inte ens säga något. Jag vet inte hur många samtal jag har haft med vänner om flyget utan att jag själv har tagit upp det. Både samtal där de har ursäktat sig när de åker på flygresor, men också om att de har bestämt sig för att de inte ska flyga mer. Just för att jag har pratat om det och varit modig, samtidigt som jag inte hela tiden tagit upp det. Mina erfarenheter är också otroligt positiva när det gäller det. Vågar man bara visa att insikterna faktiskt också innebär att jag agerar, då blir det så att människor verkligen tänker till ’varför gör inte jag så?’.”

Jag tror att de flesta skulle vara villiga att förändra sin livsstil om de verkligen förstod vidden av klimatkrisen. Vad tror du om det?

”Det är viktigt att tänka att all förändring inte sker på liknande sätt för alla. För vissa räcker det att få insikt i frågan. Men för mig var det först när jag mötte människor som var passionerat engagerade och verkligen levde utifrån sina insikter som jag förändrade min livsstil. Jag tror att många behöver de här ledarna runt omkring sig, de här modiga personerna som man vill hänga på.”

Martin tror att det finns de som har väldigt svårt att bry sig om klimatet, men att den gruppen är ganska liten. För att de ska ändra sitt beteende behövs lagstiftning och rättighetsregleringar.

”Men för att vi ska komma dit så tror jag att den stora gruppen måste agera. Jag tror som du att om folk ser modiga människor agera, då får de insikter och då tror jag att 95 % av befolkningen verkligen skulle bry sig.”

För mig handlar inte individens ansvar om skuldbeläggande. Jag vill visa att vi som individer faktiskt kan göra skillnad, och inge människor hopp och en känsla av meningsfullhet. Jag tror inte att det kommer att komma några politiska beslut om inte människor överlag får en djupare förståelse för vilken omställning som faktiskt krävs.

”Just därför är det så viktigt med den här typen av kampanjer och typen av frågor som du har valt, för det är även där det kan bli en större förändring. Det finns ju andra saker som man enklare kan få med människor på, men där hävstångseffekten är mycket mindre.”

Du har själv anmält dig till Flygfritt 2019. Kan du tänka dig att försöka värva fler till kampanjen?

”Ja, definitivt, minst tio personer.”

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden

Vad är det som gör att människor bestämmer sig för att minska sitt flygresande? Det har Lisa Jacobson undersökt i ett masterarbete. ”Man känner att ’det här är bara för hemskt’ och bestämmer sig för att åtminstone göra något själv”, säger Lisa

Lisa Jacobson, som är journalist och kommunikatör i grunden, har länge varit intresserad av vår livsstils klimatpåverkan. För två år sedan påbörjade hon en masterutbildning på Stockholm Resilience Centre. Utbildningen handlar om social-ekologisk resiliens, alltså hur människa och samhälle samverkar med ekosystemen, med fokus på hållbar utveckling. Lisa har funderat mycket över varför vissa personer ändrar sitt beteende för att leva mer klimatvänligt medan andra inte gör det. Hon beslutade sig för att undersöka det i sin masteruppsats, och valde att fokusera på flygresande.

”Det finns mycket forskning om varför folk flyger, om vad det är som driver utvecklingen att vi flyger mer och mer. Jag hittade däremot inte mycket forskning om varför man minskar sitt flygande. Jag har tittat på vilka drivkrafter och hinder som finns och hur förändringsprocessen går till”, berättar Lisa.

Intervjustudie

Lisas studie bygger på intervjuer med personer som har minskat sitt flygresande och en jämförelsegrupp med personer som inte har gjort en förändring. För att hitta personer som minskat sitt flygresande annonserade hon i Facebook-grupperna Tågsemester och Jag flyger inte – för klimatets skull. Lisa berättar att det var svårare att hitta en jämförelsegrupp. ”Jag informerade ju om att studien skulle handla om flyget och klimatförändringarna och det är inte så kul att prata om det om man är en storflygare.” 

De som hade minskat sitt flygresande hade gjort det i väldigt olika utsträckning. Vissa hade slutat att flyga privat men flög fortfarande i arbetet.  Andra hade gjort tvärtom och minskat på arbetsresorna men fortsatte att flyga privat. Det fanns även de som gjort radikala förändringar och andra som aldrig flugit mycket men som ändå beslutat att sluta helt och hållet. 

Drivkrafter och hinder

Lisa berättar att de deltagare som minskat sitt flygresande ofta hade en lång historia av miljöengagemang. På så sätt har de tagit till sig mer och mer information och i och med det även börjat oroa sig mer och mer. De här negativa känslorna gör att man ofta når till någon slags ”tipping point”. Man känner att ’det här är bara för hemskt’ och bestämmer sig för att åtminstone göra något själv.

”Många av de som minskat sitt flygresande har testat sitt koldioxidfotavtryck via någon klimatkalkylator och upptäckt att flyget utgör en stor del av ens individuella klimatpåverkan. Då ser man att ’om jag inte minskar mitt flygande då spelar det liksom inte så stor roll om jag sorterar sopor, det här är mitt stora bidrag som jag kan göra som individ’. Och då vill man göra det”, menar Lisa. 

Hon berättar att många även gärna ville påverka andra människor men tyckte att det är väldigt jobbigt eftersom man inte vill vara någon som tjatar eller agerar moralpolis. Intervjuerna genomfördes förra hösten, innan flygdebatten tagit fart ordentligt och många kände sig väldigt ensamma i de här tankarna. 

”De var ofta den enda i bekantskapskretsen som bestämt sig för att minska sitt flygresande. Då blir det ganska jobbigt att uppmana andra att göra något som inkräktar på deras bekvämlighet och härliga livsstil. Därför blev det viktigt för många att vara en förbild och visa att det går. Många sa också att de mådde bättre av att känna att de gör vad de kan. Det minskar känslan av maktlöshet och även de skuldkänslor som många har för att vi som kollektiv gör så stor inverkan på vår planet”, säger Lisa. 

Gruppen som inte hade minskat sitt flygresande var liten och resultaten går inte att generalisera. En del var välinformerade om klimatfrågan medan andra inte hade så stor kunskap om klimatförändringarna. Några av de som kände till hur flyget påverkar klimatet grubblade kring det men ansåg att det är samhällets ansvar att begränsa flygresandet, inte den enskilde individens. 

Flera hade gjort en ”balansräkning” och värderat hur viktigt det är för dem att flyga. ”Om det ger en väldigt mycket positiva följder av att flyga och man inte känner sig hotad av klimatförändringarna, om man inte känslomässigt känner att det kan drabba mig eller mina barn, då överväger det positiva med att flyga”, säger Lisa. 

Många av deltagarna menade att alternativen till flyg är för dåliga, till exempel att tågsystemet inte fungerar tillräckligt bra. Om man reser i jobbet känner man att det tar för mycket tid från familjen om man avstår flyget. För många är det en etablerad vana att resa till solen varje år och det är svårt att bryta vanor.

”Det är alltså flera faktorer som väger samman. Personliga drivkrafter samspelar med hinder och drivkrafter i samhället”, säger Lisa. 

Ett viktigt resultat är att många upplevde att samhället motarbetade en minskning av flygresandet. Kunskap om klimatförändringar och känslomässigt engagemang räcker ofta inte till, när det mesta i omgivningen talar för att flyga. Därför är en viktig slutsats att det krävs politiska och ekonomiska incitament – och bättre alternativa sätt att resa – som hjälper fler att minska eller avstå från flyget. 

Var det något som förvånade dig?

”Några förvånade mig genom att inte ha förstått allvaret liksom i klimatförändringarna. Det är en viktig aspekt, hur man tagit till sig av informationen. Tänker man att det där är något som kommer att hända om lång tid och långt bort, blir man mindre benägen att vilja förändra sina vanor.”

Flyget sista steget

Lisa berättar att många av de som deltog i studien har varit oroliga för klimatförändringarna i många år men först på senare tid minskat sitt flygresande. ”De har inte förstått hur stor flygets klimatpåverkan är för det har inte pratats så mycket om det tidigare. Flyget har bara varit förknippat med positiva saker: man ser världen och lär sig om andra kulturer. Resande generellt har så många positiva konnotationer vilket gör det svårt att förändra sin inställning till flygresande. För många är det sista steget man vill ta. Det är helt okej att sopsortera och äta mindre kött men ’snälla ta inte ifrån mig mina flygresor’”, säger Lisa, som själv har dragit ner på flygresorna.

Vad hade du själv för drivkrafter till att minska ditt flygresande?

”Först minskade jag lite grann.  Sedan minns jag inte exakt, men det hade att göra med att Donald Trump blev president i USA. Jag blev frustrerad över att det inte händer tillräckligt i politiken och kände att jag måste göra någonting. Jag skrev på Facebook att ’nu kommer jag inte att flyga på ett år’. Det är två år sedan nu och jag har inte flugit sedan dess.”

Uppsatsens titel är ”Transforming air travel behavior in the face of climate change: Incentives and barriers in a Swedish setting” och finns att läsa här.

Maja Rosén
Vi håller oss på jorden