Jag flög sista gången 2006.
Då hade jag gjort mitt livs längsta resa för att möta yogan i Kerala, Indien. Som inbiten yogi och yogalärare hade jag sett fram emot den resan väldigt länge och var där i fem veckor. Men i Kerala hörde jag av indierna hur mycket vädret förändrat sig de senaste åren, till exempel hade monsunen varit väldigt lynnig och kom inte längre när den brukade, vilket orsakade mycket problem för dem.
Redan innan min indienresa hade jag varit mycket miljö- och klimatmedveten, men det jag fick höra nu gjorde att jag bestämde mig och den flygresan hem blev min allra sista.
Det var totalt min cirka tionde tur och retur-flygresa, för när jag växte upp var det inte alls vanligt att flyga. Nej, under min uppväxt brukade vi bila och campa och vi såg mycket av våra nordiska länder och ett år tog vi färjan (som fanns på den tiden) över till England, där vi bilade runt.
Idag hör jag många som likställer semesterresande med flygande. Men det finns många alternativ. Vi kan lära om!
Tack och lov har corona gjort att många upptäckt att vi kan hemestra och vi kan upptäcka ännu mer och njuta av det vi har nära; vårt fantastiska land.
I vanliga fall (när det inte är allvarliga coronatider) tar jag ofta tåget till Köpenhamn, för där har jag många av mina konstutställningar. Tåget går oftast fortare jämfört med att flyga om man räknar in resandet till och från flygplatser och det är ett bekvämt och skönt sätt att resa, det är närmare naturen, bättre med plats och det är fint att kunna arbeta under resan.
Vi behöver anpassa oss mer till de resurser jorden erbjuder oss och ta hand om vår omvärld mycket mer, eftersom allt och alla hör ihop.
Det känns bra för mig att ta ansvar nu och för framtiden, att välja att avstå så mycket jag kan det som jorden inte mår bra av och att ta det ansvaret ser jag som en kärlekshandling till Livet, Jorden, naturen, djuren, barnen som växer upp och till hela vår omvärld.
Jag håller mig på Jorden!
Är du med?
Marie-Louise Landén
Cert Yoga- och meditationslärare
Bildkonstnär